Tystnaden ekar tom
Tystnaden ekar tom så som min själ och min blogg.
Men vad händer egentligen?

När vet om man ska ändra och vad man ska ändra i livet?
Det är lätt att söka nytt jobb om man inte trivs eller snacka med chefen på sitt jobb.
Men när vet man att man behöver ändra andra saker?
Styr vi?
Styr vi livet ändringar eller är det något i oss som säger att nu räcker det?
Vem är det som styr ändringarna som händer i våra livet där vi kan påverka.
Allt sådant som gäller sig själv där man kan påverka och styra så mycket man kan.

Man kan jo bara påverka ute ifrån när det kommer till någon annan. Men man kan inte påverka mer.
Som tex. När jag ville gå ner i vikt. Det var så lätt för andra att säga träning, ändra om i koster med mera.
Men inte förens de själv hade suttit där kunde jag ta åt mig av påverkan. Det var jo ganska lätt.

En del hade inte ens kämpat själv och en annan del hade kämpat men givit upp liksom.
Men när vet man att man vill ändras.
Jag kan jo bara säga när det blev så för mig med vikten. Men vikten är jo inte livet. Det påverkar livet bättre ja. Men det är jo inte som om man ska göra något större val.

Tystnaden ekar tom
Tystnade ekar inom mig.
Som om min inre röst är borta och har hör bara mumlet av alla andras röster och åsikter.

Hur blev det så här?
Varför är det så tyst?

Det är så tyst och mörkt.
Hur hittar jag tillbaka till ljuset när jag inte ser något ljus i detta mörker?
Vad är framåt och vad är bakåt?

Hur ska man kunna veta om man inte ser mer än mörker runt sig.
Man har bara ett eko av sitt eget hjärtljud, ett mummel av andra röster och åsikter.

Tystnaden ekar tom

Nu är det gjort
Nu är det gjort, här sitter jag på dag 2. Men jag räknar detta som dag 1 då jag opererade mig igår.

Men jag sitter här i min säng med en smärta från de döda känns det som. Jag är helt slut i huvudet och vill bara sova.

Jag vaknade kvar över 6 och hade så jävla ont. 10 min senare hade jag fått i mig dagens första oxynorm samt 2 Alvedon. Kvart över 7 kunde jag lämna sängen utan att skrika av smärta. I natt gjorde det jävla ont att gå upp för att kissa. Men det vara bara till att göra det.
Idag vaknas det hemgång vilket jag både ser fram emot och samtidigt inte. Vill så klart hem till familjen men vill inte utsätta barnen för att se min smärta.
Tagit bort gallblåsan
Jag kan börja med att säga att alla kirurger och Sjuksköterskor är inte anpassade till vårdyrket.
En SSK får ALDRIG säga till en patient som har sådan smärta som jag hade. Hon sa att jag var tyken mot henne och gav henne en jävligt dålig stämning. Så hon ville gå rakt i ett bråk med en ny opererad patient.
Sedan stå vid "bryggan" och säga att man är oförskämd och allt hon nu sa att jag var.

Sen kom den underbara USK som insåg att jag hade ont och hon tog inte åt sig att jag var otrevlig. Där efter kom min SSK tillbaka och hon var helt underbar hon med. Alla här uppe på 350 har varigt helt underbara mot mig. Så deras mottagande tackar jag jättemycket för.
Sen kirurgen ska vi inte ens snacka om. Han ska vara glad att han inte var här kvar över 6.

Nu har jag iaf Alvedon i mig och det tar bort lite av det. Men långt ifrån så som oxynormen. Men bättre än inget.

Planen för 2 veckor fram
Ja, vad kan min plan vara?
Kanske promenad i skogen och bygga upp hållningen i kroppen på nytt samt så i mig mycket bra luft.
Men annars så är det vila mycket så att jag kan jobba som jag ska kunna. Så som jag känner det nu är jobbet längre bort än 2 veckor och jag vill bara ta det lugnt. Men vi får helt se hur det kommer gå. Då kroppen får bestämma det. Inget som jag kan styra.

Men annars blir det väl lite så under dessa närmaste dagar. Som vi vet så kan allt detta ändras efter hand som kroppen känner och hur ont det kommer göra med.
Inte alls lätt men vad ska jag göra. Min kropp får helt bestämma
Nu är det gjort
Nu är det gjort. Vilket känns och det gör ont.
Men dessa 2 veckor så kan jag fokusera på bloggen, kanske spela sims, virka eller sticka.
Ja jag kan nog hitta på en massa bra saker att göra.

Nu är det gjort och i längde är jag glad för det. Men i nuet så är jag inte glad haha

"Det kommer att gå bra"
"Det kommer att gå bra" är en fras som man ofta får höra. Många gånger hjälper inte den frasen utan det blir jobbigare i stället.

Fredag idag och klockan är kvar i 7. Om 5 dagar ska jag till sjukhuset och opereras.
Jag ska ta bort min gallblåsa som har orsakat så sjukt många problem att jag inte orkar mer.

[caption id="attachment_893" align="alignnone" width="500"]

OBS! Inte min bild[/caption]
Tillbaka till jobbet efter ledighet
Det har varit en ovanlig lång ledighet för mig denna vecka.
Förra helgen jobbade jag inte. På måndagen fick jag ta loppan halva dagen för sen inskrivning.
Tisdagens vabba jag och onsdag, torsdag var jag ledigt.
Idag går jag på en helg där jag jobbar kväll hela helgen. Något som jag ser fram emot.

Ska bli spännande att se hur många vi har att vårda och hur det är uppdelat.
Förkylningsastma
Loppas var hos läkaren i onsdags på hon hade en ansträngd andning i samband med förkylningen.
Vi berättade att mellan dottern har astma och förkylningsastma. Jag misstänks ha astma med.