Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Nu är det gjort

Nu är det gjort

Nu är det gjort

Nu är det gjort, här sitter jag på dag 2. Men jag räknar detta som dag 1 då jag opererade mig igår.

Men jag sitter här i min säng med en smärta från de döda känns det som. Jag är helt slut i huvudet och vill bara sova.

Jag vaknade kvar över 6 och hade så jävla ont. 10 min senare hade jag fått i mig dagens första oxynorm samt 2 Alvedon. Kvart över 7 kunde jag lämna sängen utan att skrika av smärta. I natt gjorde det jävla ont att gå upp för att kissa. Men det vara bara till att göra det.
Idag vaknas det hemgång vilket jag både ser fram emot och samtidigt inte. Vill så klart hem till familjen men vill inte utsätta barnen för att se min smärta.

Tagit bort gallblåsan

Jag kan börja med att säga att alla kirurger och Sjuksköterskor är inte anpassade till vårdyrket.
En SSK får ALDRIG säga till en patient som har sådan smärta som jag hade. Hon sa att jag var tyken mot henne och gav henne en jävligt dålig stämning. Så hon ville gå rakt i ett bråk med en ny opererad patient.
Sedan stå vid “bryggan” och säga att man är oförskämd och allt hon nu sa att jag var.

Sen kom den underbara USK som insåg att jag hade ont och hon tog inte åt sig att jag var otrevlig. Där efter kom min SSK tillbaka och hon var helt underbar hon med. Alla här uppe på 350 har varigt helt underbara mot mig. Så deras mottagande tackar jag jättemycket för.
Sen kirurgen ska vi inte ens snacka om. Han ska vara glad att han inte var här kvar över 6.

Nu har jag iaf Alvedon i mig och det tar bort lite av det. Men långt ifrån så som oxynormen. Men bättre än inget.

Nu är det gjort

Planen för 2 veckor fram

Ja, vad kan min plan vara?
Kanske promenad i skogen och bygga upp hållningen i kroppen på nytt samt så i mig mycket bra luft.
Men annars så är det vila mycket så att jag kan jobba som jag ska kunna. Så som jag känner det nu är jobbet längre bort än 2 veckor och jag vill bara ta det lugnt. Men vi får helt se hur det kommer gå. Då kroppen får bestämma det. Inget som jag kan styra.

Men annars blir det väl lite så under dessa närmaste dagar. Som vi vet så kan allt detta ändras efter hand som kroppen känner och hur ont det kommer göra med.
Inte alls lätt men vad ska jag göra. Min kropp får helt bestämma

Nu är det gjort

Nu är det gjort. Vilket känns och det gör ont.
Men dessa 2 veckor så kan jag fokusera på bloggen, kanske spela sims, virka eller sticka.
Ja jag kan nog hitta på en massa bra saker att göra.

Nu är det gjort och i längde är jag glad för det. Men i nuet så är jag inte glad haha

“Det kommer att gå bra”

“Det kommer att gå bra”

“Det kommer att gå bra”

“Det kommer att gå bra” är en fras som man ofta får höra. Många gånger hjälper inte den frasen utan det blir jobbigare i stället.

Fredag idag och klockan är kvar i 7. Om 5 dagar ska jag till sjukhuset och opereras.
Jag ska ta bort min gallblåsa som har orsakat så sjukt många problem att jag inte orkar mer. 

"Det kommer att gå bra"
OBS! Inte min bild

Tillbaka till jobbet efter ledighet

Det har varit en ovanlig lång ledighet för mig denna vecka. 
Förra helgen jobbade jag inte. På måndagen fick jag ta loppan halva dagen för sen inskrivning.
Tisdagens vabba jag och onsdag, torsdag var jag ledigt.
Idag går jag på en helg där jag jobbar kväll hela helgen. Något som jag ser fram emot.

Ska bli spännande att se hur många vi har att vårda och hur det är uppdelat. 

Förkylningsastma 

Loppas var hos läkaren i onsdags på hon hade en ansträngd andning i samband med förkylningen.
Vi berättade att mellan dottern har astma och förkylningsastma. Jag misstänks ha astma med.

"Det kommer att gå bra"

Hon är jätteduktig på att ta sin medicin och vet verkligen att hon behöver den.
Samtidigt gör det ont i mamma hjärtat att ett barn ska bli så dålig. Jag är otroligt glad att så många barn har möjligheten att få den medicinska hjälpen som de behöver. 

Stor som hon är kommer hon själv och säger till om medicinen och är hon osäker på tiden så frågar hon “mamma är det dags för medicinen nu” 

Att hon kan vara så liten men så stor ändå. Hon har jo sett sin stora syster ta sin medicin när hon är här. Så för loppan är det inte helt främmande. Hon vet om att den är viktig att ta för den hjälper hennes andning.

“Det kommer att gå bra”

Nu är det dags att göra sig klar för att lämna barnen. Sen när jag kommer hem blir det nog sova en stund till tror jag. Då jag är trött och känner mig tung i kroppen. Typ som att jag inte riktigt är vaken. Men vi får se.

Jag har några saker att fixa med också då jag ska hinna äta och så innan jobbet. Såg en maträtt på tiktok som jag vill testa göra. Så ska se om vi har allt hemma så att jag kan göra det. Men jag tror det.

Jag skulle ha lämnat blodprov idag men känner att jag inte alls är där mentalt för det. Så får fara och göra det på måndag tror jag eller tisdag.

Men nu ska jag ta på oss kläder och vi ska gå till skola samt förskola/dagis.

Ha en underbar dag och tack för att du läser min blogg!

Du ser inte mig

Du ser inte mig

Du ser inte mig är något som man känner ofta.
Under vårt liv så får vi olika roller. Som barn har vi roller sås om:
Dotter/son, förskolebarn, kompis, syskon, kusin, barnbarn, klasskompis, elev.
När vi är tonåring så har vi några roller:
Klasskompis, bästis, syskon, tonåring, ungdom, barn, kusin, elev, flickvän/pojkvän.
Sen som vuxen har vi ytterligare roller:
Mamma/pappa, moster/faster, syskon, arbetskollega, yrkesrollen, anställd, fru/man, sambo, flickvän/pojkvän, svärson/svärdotter, svärmor/svärfar, mormor/farmor, morfar/farfar.

När vi får en massa roller så är det som individen som vi är. Den som bär alla dessa roller blir bortglömda.
Många frågar ofta sig själv “varför ser du inte mig” just för en sådan sak.

Jag är mer än mina roller

Många kan glömma bort att bakom varje roll vi får i livet så är det en individ.
Jag ÄR Madelen som är en mamma, fru, arbetskollega, anställd, vårdare, undersköterska, bonusmamma, vän, dotter, anhörig, lillasyster, kusin, bonusdotter, djurägare, bloggare, företagare.
Ja, min lista kan bli lång på mina roller. Men varje roll så finns den EN individ.

Den individen som många glömmer bort och den som blir osedd.

Jag har frågat en del av mina vänner under livet. Om dem känner sig sedd för den individ som de är och inte för de roller som dem bär.
Varje gång jag har frågat dem så har svaret alltid blivit “Oj, det var en bra fråga jag ska fundera” sen tar det en stund och svaret kommer.
Många har svarat att de inte känner sig individuellt sedda utan de känner sina roller mer sedda än den individ som de är.

Du ser inte mig

Att se individen vi lever med

Men hur ska vi kunna se individen vi lever med?

“Du ser inte mig” är någon som alla känner eller har känt i sitt liv.
Att se en person bakom alla rollerna som har antingen vi själv har tagit åt oss eller roller som givits till oss är svårt.
Men det går, när man inser att någon inte känner sig sedd. Då kan man börja tänka på hur man ser på individen. När man har kommit på det, förstå då kan man påverka och ändra.

Jag fick frågan av en kompis för något år sen.
“Hur ser du din man?”
Jag frågade hur hon menade då den frågan kan tolkas på många sätt. Men hon menade just detta. Individen och rollerna.

Jag sa till henne så här:
” Han är en människa som jag blev förälskad i för många år sen. En individ som jag hade förtroende för till 100%. Fast han valde en annan väg där det betydde att jag inte skulle få vara i hans liv. Men jag stanna kvar där han lämnade mig. Jag fanns där när våra vägar korsade varandra och idag är jag hans andra halva i livet och får dela hela mitt liv med honom.”
Inte en enda gång nämnde aldrig roller. Jag sa inte att jag älskar han för han är min man eller pappa till mina barn. För mig är dom rollerna inte viktiga när jag pratar om en individ. Vem han är, är just den individen som jag älskar. Sen rollerna som han har då som man, pappa, bästa vän med mera. Det är en del av honom.

Du ser inte mig

Hur ser du din respektive?
Du kanske har barn med någon som du inte lever med. Hur ser du den personer?

Det är okej att vara kännas så

Det är okej att vara kännas så

Det är okej att vara kännas så

Det är okej att vara kännas så. Jag läste en artikel på GP dock så behöver man prenumerera på GP för att kunna läsa den.

Men jag har läst flera artiklar där man speciellt hör kvinnan säga att dem ångrar att de skaffade barn. Detta är inte för att det är barnen som dem ångrar. Utan oftast för dem har tagit en roll som inte faller dem naturligt. Vi lever i ett samhälle som är kultur styrt och det gör att när man går utanför tex inte skaffar barn så kan många uppleva det som “konstigt”.

Det är nog mer normalt än vad man tror.

Ett liv med barn är både helt underbart men kan vara jättejobbigt i olika situationer i ens liv. Om man har barn en diagnos eller speciella behov kan det var jobbigare. Samma om du har en partner med en diagnos. Många nämner egen tid och att kunna så en stund ensam.

Alla har inte den möjligheten och det gör att det blir ännu svårare för de föräldrarna. Men det kan vara så att man inte får tid tillsammans som ett par. Man kanske inte har släkt och vänner som kan passa barnen någon timme eller en helg för att man ska kunna vårda sitt förhållande.

Ett liv med barn är inte alltid vad man har drömt om. Oavsett om man kan få barn eller men behöver hjälp att få barn.
Att skaffa barn är inte någon man gör utan det är en livsstil som man väljer. Alla kan drömma om barn men inte alla kan leva ett liv med barn.

Idag ser man flera artiklar där flera föräldrar speciellt kvinnor berättar att dom älskar sina egna barn men hatar barn utanför familjen. Eller kvinnor som ångrar att dom skaffade barn för att de har gjort det antingen av moral och uppväxt eller faktiskt för att deras respektive vill ha barn.

Det är okej att tänka tanken “hur skulle mitt liv vara utan barn” det betyder INTE att du inte älskar dina barn. Utan det är bara en mänsklig drift vi har. Att vara nyfiken på det liv vi inte lever. Vi kommer alltid att ifrågasätta våra val i livet. En del är nyfiken på hur ett x lever. Medan andra är nyfiken på hur livet vore utan barn.

Det är okej att vara kännas så

Även den bästa

Jag vet många gånger som man har drömt sig bort. Det kan vara allt från att få spendera tid med vänner utan barn till att man vill vara med sin respektive och bara få ta hand om sitt äktenskap.

Man kan inte säg till någon att det inte är okej eller normalt.
Jag har barn med min make som har en diagnos. Jag kan ärligt säga att det inte är lätt att få ihop egen tiden och tid för barnen samt hemmet. Det gör att jag prioriterar min tid med barnen och han. För jag vet om att om jag börjar med “egen tid” så kommer balansen rubbas och det förstör mer än vad det gör nytta.
Jag får ha min egne tid de få timmarna som jag kan få till när dem är på skolan och dagis. Där jag även ska ta hand om hemmet och så. Men jag måste få ihop det för att mitt prio är mina barn.

För mig finns inte ett liv utan mina barn, för mig finns inte ett liv i ensamheten och verkligen inte som en ensamstående mamma. För det är inte det jag vill ge mina barn. Jag är själv skilsmässobarn och jag kan säga att det är HEMSKT. Ser INGET positivt med att växa upp i 2 fysiska familjer. Den psykiska och känslomässiga uppdelningen.

Jag har en son som har 2 familjer. Min här och hans pappa som han bor hos. Min make har 2 sen tidigare som också har 2 familjer. När man ser att det är något som påverkar dem på olika sätt. Kan vara regler som är olika eller bemötande. Då gör man ALLT för att dem inte ska gå igenom det som man själv har gått igenom.

Det är okej att vara kännas så

Om du inte tänker det så kommer du aldrig inse vad du har.
Du är inte dum för att du sätter dig ner med din respektive och säger att du behöver egen tid.
Men kolla så ni både kan hitta en balans mellan er. Det kan vara allt från att du kanske gå ut med vänner och han/hon från sovmorgon eller får gör det som din respektive vill den dagen.

Du är en individ med olika roller. Du är inte dina roller.
Jag är Madelen som är en mamma och en fru. Min roller är en mamma, en fru, en undersköterska, en kollega med mera.

Men jag ÄR en individ och jag kan ALDRIG glömma bort mig och mina individuella behov som jag har. Jag har satt mig själv åt sidan i så många år. Att nu när jag börjar hitta tillbaka till den sociala Madelen så känns det så främmande att jag får jätteångest när jag är runt folk. Men ändå så har jag en social personlighet. Oj vad det krockar kan jag lugnt säga.

Hur är det för dig?
Hur känner du för detta inlägg?

Till startsidan