Borde men kan inte
Något som borde vara så lätt ändå kan vara så svårt att göra.

Alla min vakna tid går åt familjen och hemmet. Resten så som MIG ins inte för jag har inte den mentala orken. Borde men kan inte, varför ska de vara så himla svårt

Det är en självklarhet att man duschar oh tar hand om sig. Men när man är så lågt mentalt att man inte ens orkar kolla nyheterna om ett krig. När folk snackar om de så får jag panik och ångest.
Men lik väl ska folk snacka om de.

Jag bryr mig men jag har ingen ork. Jag bör ha orka till mig själv först.
Folk har noll koll
Folk har ingen koll på hur deras ord kan såra och skada mer än vad de gör nytta.
Sen flera anser att de har med att göra om man har gjort eller om något har hänt med mera. Så ska deras jävla åsikt vara med.

Men kan säga att tack vare folk hela tiden anser att de ska ha sitt finger med i allt. Så har jag stäng ner mig själv mer.

Så otroligt mycket som jag vill dela med mig om men de kommer jag inte göra.
INGEN har med att göra om vi har 1 djur eller 4. Om det är samma eller olika raser av djur.
Lika mycket som att någon har med att göra om vi har hund nu eller inte.

Borde men kan inte
Om jag inte dömer dig eller har någon åsikt om hur du lever ditt liv. Vem fan ger dig rätten att ha de om mitt liv?

Om en person inte delar med sig av personliga händelser eller saker. Då kanske inte man känner tillit eller förtroende för mottagaren att få den informationen.

DINA ORD OCH ÅSIKTER orsakar att jag har stängt ner helt. Det orsakar att jag inte vågar LITA på någon mer. Fast den personen kanske hade hjälpt mig med mitt mående.

Borde men kan inte sluta ha kontakt med dig.

Andras åsikter och tycken
Jag är inte immun mot andras åsikter och tycken. Jag är en av många som har blivit högt påverkad. Godkännande på allt man gjorde.

Men vems approval är det som jag behöver? Jo, mitt eget.
Alla känner behovet tills man inser
Vi alla har varit i behöv av det tills den dagen man inser att man inte behöver de mer.
Så länge jag kan minnas har jag alltid blivit lätt påverkad framför allt av familjemedlemmar.
Vilket jag märker nu i vuxen ålder.

Allt ifrån kläder till val av hund och aktivet till hund. När man har valt något annat ja då ska jo åsikterna fram och kritiken är hög.

Det är något som påverkar en högt och sätter djupa spår.
Nu inser jag
Nu som vuxen halvt inne i livet inser jag hur jävla påverkad jag har varit och hur lätt det är att manipulera mig. Något som sårar mig djupt men det gör också att jag vaknar upp.

Människor som har negativ påverkar på mig vill jag inte ha. Detta är även de som anser att deras åsikt är så "viktig" och "tung" att den måste fram.

JAG VILL INTE HA DIN ÅSIKT ELLER DITT GODKÄNNANDE

Varför känner folk behovet av att säga de om man inte vill höra de?
Kan de inte bara låta bli?
Andras åsikter och tycken

Dina åsikter påverkar mig negativt. Jag behöver inte ha ditt godkännande för att kunna växa.
Andras åsikter påverkar en människa inte alltid bra, inte med att man börjar i ifrågasatta sig själv utan någon annans åsikt kan ha en stor psykisk påverkan negativt med.

Jag kanske inte säger till dig eller visar dig hur jag känner eller mår. När jag har gjort det så blir de ned tryckt. Som en indikation på att min åsikt och mitt mående inte har någon betydelse.

Ingen är mindre värd för att den står upp för sig själv.
Absolut har alla rätt till sin åsikt men använd den väl. Du har inte rätt till att använda din åsikt i negativt syfte där du kan såra eller skada någon.

Nästa gång är det du som får en åsikt som du blir sårad av.

Jag tänker så här om min åsikt kan påverka personen positivt då är det bra. Då ska jag verkligen säga min åsikt. Men påverkar den personen negativt så ska jag låta bli.

Min åsikt och mitt godkännande är inte viktigare än personens psykiska och fysiska hälsa.

Varför bad jag om utredning
Varför bad jag om utredning.

Vi är olika och bland så kan man känna på sig vad är det för "fel" på en.
Jag har alltid känt att det är något "fel" på mig men ändå har jag kämpat att passa in.

Jag minns när jag vet lite. 8-9 år och var ute helt själv för att se om någon ville leka med mig.
Kompisarna var upptagen med sina saker och jag fick oftast leka själv.
Jag gick många gånger önskar de att en häst skulle komma. En som jag kunde hoppa upp på och rida i väg. Långt bort där ingen kunde styra mig. Men så klart så kom det ingen häst.
Det blev min räddning
När jag gick igenom tonåren var det INGEN som jag kunde lita på för utom min mormor.
Min flykt då blev hundarna. Jag hade minst 1 hund och den blev mitt allt. Än idag minns jag vilken vikt de hade för mig. Hundar har en stor betydelse än och jag kan inte tänka mig leva utan ett djur.

Under tonåringen hade jag bara min mormor att vända mig till men inte ens hon kunde förstå mig.
Aldrig sa hon att de var mitt fel eller fick mig att känna mig mindre värd. Hon la inte massa press på mig som världen utanför hennes hem gjorde. Jag älskade att vara hos henne, jag kände mig trygg där. Där behövde jag aldrig fly eller drömma om att springa där ifrån.

Som en tonåring med mycket krav på den. Inte bara familjen och den kulturen, men samhället som hela tiden vill att man skulle vara på ett visst sätt för att få vara med.
Kampen under vuxen tiden
Inte nog med att vara sjukskriven i ca 10 år för att psyket inte har klarat alla krav och på fästningar. Utan att kastar ut i vuxen liven utan hjälpmedel eller att hela tiden känna att man är "fel".
Kampen med ohälsa och dyslexi har inte gjort det bättre. Utan snarare sämre, men att kämpa för sin plats.

Idag vet jag att det är ADHD jag har och jag kan nu börja jobba med allt runt om det.
Jag kan förklara för barnen när jag ser saker som de kanske gör som jag oxå gjorde.
Orken att kämpa för den är högre nu än innan. Men tack vare nära kontakt med skola och läkare med mera. Så slipper jag kämpa i mot vind. Japp, jag är den som kör denna skuta och maken sköter seglet så att vi kan åka det lätt som möjligt.

Men att bara tänka på att jobba eller liknande för min ångest att kickar i gång och den slutar inte.
Jag har inte bara att lösa en vardag som ska anpassas utan en hel familj med.
Sen är det 1 miljon saker runt om. Tex att man ska försöka hitta den flicka som alla tryckte undan för att hon var "fel" men hon sitter här nu och skriver denna blogg med en sån trånad om att hjälpa andra att inse att det är inget fel på dem för att de är annorlunda.
Varför bad jag om utredning
Kände att något var fel och att jag inte kunde gå i det mörka när jag visste vad felet var.

Varför ansökte jag?
Jag kände att det var något som inte stämde då jag hela tiden fick kämpa, jag blev mer och mer nedtryckt av samhället.
När man väl vågar be om hjälp så ska man stå rakt och kämpa för de. Jag har kämpat i flera år för att få min utredning och jag är så jävla glad att jag gjorde de.

Jag är min ADHD. Min ADHD är JAG

Att få en Neuropsykologiska Funktionshinder (NPF) diagnos. Det är inte bara en diagnos som hjälper dig att förstå vem du är. Utan det är en diagnos som ÄR du. Det är ingen diagnos som förklara tex din ångest eller att du prata med dig själv.
Utan det ÄR en diagnos som du kan identifiera dig med. Jag ser inte ADHD som något negativt. Mer som en möjlighet att jag kan växa och hitta styrkan att stå emot ett samhälle som INTE funkar med.

Jag är min ADHD för den är en del av MIG.

Jag kommer blomma ut och jag kommer kämpa för mina 2 barn som jag vet i hjärtat har någon NPF diagnos.

Kampen kommer jag ta och jag kommer gå igenom ALLT som hindrar mig. För INGEN eller INGET ska få göra så som samhället gjorde mot mig.

DU är inte ensam. Jag kommer stå bredvid dig i din kamp.
Jag kommer kämpa med dig. Du är INTE ensam.