Det har gått 11 år och 1 vecka sen du lämnade oss. Men Du finns inom mig.

Det går inte en dag som jag inte tänker på dig. Jag kommer på mig själv varje dag att jag tänker "Nu skulle mormor vara här"

Än idag undviker jag vissa saker eller dofter som påminner för mycket om dig.
Jag undviker flygande Jakob då den inte smackar som din.

Om du ändå varit här mormor. Tjejerna hade varit så glada att få träffa dig och lära känna dig.
Du hade kunnat hjälpa mig när jag inte hade vetat vilken väg jag ska gå.

Jag hade fått hinna minnas allt du berättade och hinna förstå.
Vi skulle kunna göra så mycket som vi inte kan.

Om jag skulle kunna få ha dig en dag tillbaka här så hade jag allt med dig.
Jag hade gett vad som helst för att få dig tillbaka.

Men faktumet är att sjukdomen van och du är inte här.
Och med ärlighetens facit i min hand så har jag inte sörjt dig.
Sörjt att du har lämnat den fysiska värden och att jag inte kommer kunna fysiskt röra dig eller se dig.

Det gör så ont inom mig att jag inte vet vad jag ska göra.
Även nu när du inte finns här fysiskt så ska barnen få veta allt om dig som jag kan berätta.

Jag vet om att du finns här spirituellt och din själ ser jag. Jag känner din närhet och vet att du vakar över barnen.

Jag hoppas att dem kan se dig så som jag ser dig mormor. Du var och kommer alltid vara min bästa vän.
För det är något som Gud aldrig kan ta ifrån mig.

När huvudet inte är med. Det är inte varje dag som jag funderar på om mina val är rätt. För ofta så är jag verkligen hundra på det. Men nu är jag osäker på om detta är bra.

Som en del av er vet har jag min blogg med domän. motherandwife.se
Jag har den på ett jättebra ställe så det är inget fel där.

Men åter till det jag menade. Jag har länge funderat på vad mitt företag ska handla om.

Snabbt insåg jag att mitt privata inte skulle vara på inne i det.
Vilket kanske är svårt när man skriver en blogg då det utgår oftast från den privata i våra liv.

Var går gränsen för det privata och det professionellt?
Hur ska man kunna vara det ena men inte det andra?

Som i mitt yrke som undersköterska där är jag professionellt men jag är personlig med. Tex pratar om mina barn och jag kan prata om tex när jag kom upp hit till Göteborg.
Men sen drar jag min gräns där. Det är sällan jag säger barnens namn. Jag säger ALDRIG var jag bor eller ens mitt efternamn. Jag avslöjar inget som kan avslöja min och min familj.

Men i en blogg är det svårt att vara professionell men inte privat.
En blogg är mer eller mindre en öppen dagbok anser många. Men jag anser att det är ett sätt där jag kan skriva av mina tankar, funderingar och nå ut till men människor än att ringa en kompis.

Men var går gränsen?

När huvudet inte är med så gör man eller skriver man saker som man sen kommer få sota för.
En jag känner sa till mig så här "Det är aldrig det du skriver du sotar för. Utan det är för de personerna som känner behovet att hålla krav i det och dra upp det mot dig. Det är vad du sotar för"

Och något i det stämmer. Vi alla gör fel, men om alla hade tagit en print eller hade tagit en skärmdump. Gud då hade folk inte haft något annat för sig!