Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Det är okej att vara kännas så

Det är okej att vara kännas så

Det är okej att vara kännas så

Det är okej att vara kännas så. Jag läste en artikel på GP dock så behöver man prenumerera på GP för att kunna läsa den.

Men jag har läst flera artiklar där man speciellt hör kvinnan säga att dem ångrar att de skaffade barn. Detta är inte för att det är barnen som dem ångrar. Utan oftast för dem har tagit en roll som inte faller dem naturligt. Vi lever i ett samhälle som är kultur styrt och det gör att när man går utanför tex inte skaffar barn så kan många uppleva det som “konstigt”.

Det är nog mer normalt än vad man tror.

Ett liv med barn är både helt underbart men kan vara jättejobbigt i olika situationer i ens liv. Om man har barn en diagnos eller speciella behov kan det var jobbigare. Samma om du har en partner med en diagnos. Många nämner egen tid och att kunna så en stund ensam.

Alla har inte den möjligheten och det gör att det blir ännu svårare för de föräldrarna. Men det kan vara så att man inte får tid tillsammans som ett par. Man kanske inte har släkt och vänner som kan passa barnen någon timme eller en helg för att man ska kunna vårda sitt förhållande.

Ett liv med barn är inte alltid vad man har drömt om. Oavsett om man kan få barn eller men behöver hjälp att få barn.
Att skaffa barn är inte någon man gör utan det är en livsstil som man väljer. Alla kan drömma om barn men inte alla kan leva ett liv med barn.

Idag ser man flera artiklar där flera föräldrar speciellt kvinnor berättar att dom älskar sina egna barn men hatar barn utanför familjen. Eller kvinnor som ångrar att dom skaffade barn för att de har gjort det antingen av moral och uppväxt eller faktiskt för att deras respektive vill ha barn.

Det är okej att tänka tanken “hur skulle mitt liv vara utan barn” det betyder INTE att du inte älskar dina barn. Utan det är bara en mänsklig drift vi har. Att vara nyfiken på det liv vi inte lever. Vi kommer alltid att ifrågasätta våra val i livet. En del är nyfiken på hur ett x lever. Medan andra är nyfiken på hur livet vore utan barn.

Det är okej att vara kännas så

Även den bästa

Jag vet många gånger som man har drömt sig bort. Det kan vara allt från att få spendera tid med vänner utan barn till att man vill vara med sin respektive och bara få ta hand om sitt äktenskap.

Man kan inte säg till någon att det inte är okej eller normalt.
Jag har barn med min make som har en diagnos. Jag kan ärligt säga att det inte är lätt att få ihop egen tiden och tid för barnen samt hemmet. Det gör att jag prioriterar min tid med barnen och han. För jag vet om att om jag börjar med “egen tid” så kommer balansen rubbas och det förstör mer än vad det gör nytta.
Jag får ha min egne tid de få timmarna som jag kan få till när dem är på skolan och dagis. Där jag även ska ta hand om hemmet och så. Men jag måste få ihop det för att mitt prio är mina barn.

För mig finns inte ett liv utan mina barn, för mig finns inte ett liv i ensamheten och verkligen inte som en ensamstående mamma. För det är inte det jag vill ge mina barn. Jag är själv skilsmässobarn och jag kan säga att det är HEMSKT. Ser INGET positivt med att växa upp i 2 fysiska familjer. Den psykiska och känslomässiga uppdelningen.

Jag har en son som har 2 familjer. Min här och hans pappa som han bor hos. Min make har 2 sen tidigare som också har 2 familjer. När man ser att det är något som påverkar dem på olika sätt. Kan vara regler som är olika eller bemötande. Då gör man ALLT för att dem inte ska gå igenom det som man själv har gått igenom.

Det är okej att vara kännas så

Om du inte tänker det så kommer du aldrig inse vad du har.
Du är inte dum för att du sätter dig ner med din respektive och säger att du behöver egen tid.
Men kolla så ni både kan hitta en balans mellan er. Det kan vara allt från att du kanske gå ut med vänner och han/hon från sovmorgon eller får gör det som din respektive vill den dagen.

Du är en individ med olika roller. Du är inte dina roller.
Jag är Madelen som är en mamma och en fru. Min roller är en mamma, en fru, en undersköterska, en kollega med mera.

Men jag ÄR en individ och jag kan ALDRIG glömma bort mig och mina individuella behov som jag har. Jag har satt mig själv åt sidan i så många år. Att nu när jag börjar hitta tillbaka till den sociala Madelen så känns det så främmande att jag får jätteångest när jag är runt folk. Men ändå så har jag en social personlighet. Oj vad det krockar kan jag lugnt säga.

Hur är det för dig?
Hur känner du för detta inlägg?

Håll huvudet ovanför ytan

Håll huvudet ovanför ytan

Håll huvudet ovanför ytan

Håll huvudet ovanför ytan är inte alltid så lätt. Speciellt inte när man fastnar i sina egna tankar.
Känns som någon slår undan benen på en och all ork bara försvinner. Man förstår hålla huvudet högt.

Men när man inser att jo mer man försöker jo mer sjunker man. Känslan av att något drar ner dig hela tiden. Den är jobbig och skrämmande men ändå så kämpar man emot den för man vill inte drunkna.
Men kommer du verkligen drunkna om du ger efter?

Kampen är inte lätt

Kampen mot psykisk ohälsa är så olika. Någon eller några kämpar kanske med självskadetankar och beteende. Medan andra kämpar med simpla saker som att komma ur sängen eller att ta en dusch.

Ingen var hur den andras kamp ser ut. Men framför allt INGEN kamp är den andra lik. Inom psykisk ohälsa finns det inget “skolexemplar” eller någon som man kan läsa sig till i en bok. Utan man måste jobba med att kartlägga varje symtom och sen hitta komponenter i en symfoni. Kan man inte det då kan faktiskt det bli riktigt farligt eller som i mitt fall “ospecificerad personlighetsstörning”. För mig så hade jag hellre tagit en dödsdom än den diagnosen. Då jag kan inte specifikt säga att idag mår jag så här för denna anledning. Utan det är hela tiden “mår jag så här för min depression eller är det för den fobiska PD/PS” Det är jättejobbigt. Då jag kan inte sätta fingret på varför och då kan jag inte fokusera på hur.

Svenska psykiatrisk hjälp

Nu kommer jag röra ett område som få gillar. Psykiatrin i Sverige.

Ja den är bra OM man får rätt hjälp. Jag sökte här uppe vinter 2015 efter branden vi var med om. Jag träffade en underbar läkare som var specialist på PTSD och PS (Personlighetssyndrom). Hon visste exakt hur hon skulle ta fram olika hjälpmedel tex kontakt med psykolog, mediciner, vad vi skulle jobba på mer än andra saker.

Men hon insåg att hennes kunskap inte var uppskattad inom öppenvården och byte till rätt psykiatrin. Där hon vad jag vet jobbar kvar än. Jag kommer aldrig få sådan bra hjälp som jag fick av henne. Men hon gjorde för “mycket väsen” av sig och det uppskattades inte.
När jag hade hennes fick jag faktiskt hjälp av min psykolog. Något som jag inte fick senare och det orsakade även att jag lämnade in klagomål om psykologen och krävde byte till min Arbetsterapeut. En person som förstå vad jag går igenom och mina svårigheter.
Men det har också kostar min hälsa mycket. Idag har jag en annan läkare som faktiskt tar och ringer mig i stället för att skriva ut mediciner. Hon har en dialog med mig där jag är med i min vård av dem. En läkare som förstå att jag söker mig utanför dom för min ADHD utredning.

Svenska psykiatri är färgade av våra diagnoser och skiter i personen bakom diagnosens namn.

Håll huvudet ovanför ytan

Mitt tips till dig som kämpar.
Det är okej att släppa taget du kommer inte drunkna fast det känns så.
Men släpp att gnistan. För den bär med sig hoppet. Det hoppet som du kämpar för.

Du behöver lugn och ro. Inte fysiskt runt dig utan inre. Du behöver vara med människor som ser dig och förstår dig. Dom kommer inte förstå vad du går igenom men dom kan hjälpa dig att kämpa. Gör det som gör dig glad. Jag menar inte skratta och hoppa. Utan det som värmer din insida och det som gör dig glad på insidan. Om du älskar läsa en bok men orkar inte läsa hela. Lär 5 sidor. Det är 5 bra sidor.

Glöm inte att du ALDRIG är ensam men din kamp. Om vi kan hjälpa varandra så kan vi tillsammans bli starka. En dag orkar inte du men då kanske jag orkar.

Det påverkar oss alla

Det påverkar oss alla

Det påverkar oss alla

Många om inte alla vet vad som händer i Afghanistan nu.
Det påverkar oss alla på olika sätt. En mycket kär vän till mig har vänner där nere. Vänner som hon inte vet om hon får se igen. Hon får veta om mer än vad media delar med sig.

Ett öde som kunde undvikas om flera hade hjälpt till på olika sätt. Men idag pekas det finger om vems fel detta är. Jag har min åsikt och någon annan har sin.

Vi ser inte vad vi har innan……….

Sverige är väldigt “rikt” land. Nej vi är inte rika men vi är inte fattiga.
Det som idag räknas som fattigt är att du inte har en laptop eller en mobil. Men fattigdom är mer än så.
Att inte ha vatten är något som vi aldrig kommer behöver oroa oss för men ändå så är det en av dom rädslorna som vi har i vår instinkt. Att maten tar slut och affärer inte får in mer. Ja det har nu rört på lite under pandemin men vi har aldrig fått uppleva det.

Vi alla har olika rädslor som vi är rädda för. Men den dagen vi förlorar det vi tar för givet den dagen kommer allt tas hårdare. De sakerna som du var rädd för kommer ses som små saker. Det saker som du hade fobi för kommer försvinna helt eller bara ett tag.
Jag har mina fobier och rädslor. Men jag vet om att dem är helt oväsentliga om något större kommer hända.

Det påverkar oss alla

Det påverkar oss alla

Tänkte dig om allt detta vi har i vardag hade försvunnit. Allt det vi har idag bara försvann för att någon som är starkare än ditt trygghetsnät kan ta bort allt på 1 vecka och du vet aldrig under den veckan om det är din tur att förlora allt.

Vi alla lever och lär på olika sätt. Men 2010 när jag förlorade min mormor så slutade jag ta saker förgivet.
Jag är noga med att säga hejdå och att säger älskar dig samt visa det.

Det påverkar oss alla

Varför gör du och för vem?

Varför gör du och för vem?

För många år sedan så fick jag en fråga. Varför gör du och för vem?
Jag gick då på gym och var där flera gånger i veckan. Men jag blev aldrig riktigt nöja när jag var där.

Jag körde totalt slut på mig och jag kände mig verkligen helt färdig varje gång jag var där. Men ändå så känner jag mig inte nöjd.
Men när jag fick frågan så började jag fundera.
Ärligt jag fick fråga mig det själv flera gånger.

Vem är det som ska vara nöjd?

En gång när jag stod där framför spegeln och såg hur killarna kollade. Jag var 20 år och hade en bra kropp.
Men ändå så kände jag inte att jag var nöjd.

Då kom en tränare fram till mig. Vi dö pratade en stund sen frågade han mig varför var jag på gymmet varannan dag och svettades men aldrig gick här ifrån nöjd.

Då började jag fundera på varför och jag slutade med gymmet då jag inte kom fram till ett bra svar.
Idag har jag gymkort och jag har bara varit där 1 gång än så länge sen jag började igen för 1 månad sen.
Sen stod jag där framför spegeln och frågade mig själv samma sak.

Men nu tror jag att jag vet varför.

Jag gör det för MIG!

När jag började med gym så följ jag i mediafällan. Men idag så gör jag det för mig.

Jag var 20 år ung och var på gymmet varannan dag. Det gick inte en dag som jag inte gjorde något.
Tränade framför spegeln var jo as roligt och killarna kolla på mig.

Men jag inser inte att jo med jag tränade jo dåligare mådde jag. Jag fick inte kroppen som jag ville.
Den där Instagram kroppen. Jag försökte varje gång.

Men idag så kollar jag på mig själv efter 3 barn och en gastric bypass. Ja, jag har häng och hänget på armarna.
Skillnaden är att idag så tränar jag inte ör en media kropp utan för att få tillbaka musklerna och framför allt att bygga upp min kropp efter 3 barn.

Varför gör du och för vem?

Även om jag idag tar mycket mindre vikter så gör jag det för att jag har et sunt och hälsosamt mår som jag vill uppnå.

Men jag kan jo verkligen se den där 20 åriga Madde och bara säga “herre vad hålla jag på med?”

Men jag ser hur många går i den fällan. Kaffe amazon

Varför gör du och för vem?

Vad är träning för dig?

Varför tränar du och för vems skull?

Vad har du för mål med din träning?

Dessa är 2 saker som jag tycker du ska tänka på innan du går in på gymmet och tar i en hantel. För den dagen du svara att du gör det för någon annan. Den dagen ska du stoppa dig själv och ta dig en funderare.

Du ska träna till den kroppen som DU vill ha och som är hälsosam för dig.
Inte för en Instagram bild eller för hur samhällets syn är på din kropp.

Det är samhället och media som har tappat fästet och det är deras fel att så många idag har ätstörningar.
Jag har haft både ätstörning på anorexi och buliminivå. Men jag har även haft ätstörning i övervikts nivå.
Att stå på varsin ände av repet och kämpa för att hitta en balans är hemskt.

Idag kämpar jag med att hålla mig inom ramen till att ha ett hälsosamt BMI. Men jag kan säga ärligt att de är mer så att jag kämpar med att inte gå i de nedre nivåerna. För att gå upp i vikt för mig är lättare att “åtgärda” än att gå ner i vikt till en skadlig nivå.

Ta hand om varandra och tänka på Varför gör du och för vem?

Pratar sällan högt om det

Jag är personen som vill alla väl och pratar om saker.
Tex psykisk ohälsa är något som jag kan prata om både högt och lågt.

Men jag Pratar sällan högt om det just när det kommer till mig själv.
Jag har blivit dömd för min egne psykiska ohälsa i många år.

Jag har inte ens berättat för min chef att jag ska utredas för ADHD. Nu vet hon om det men i början sa jag inte det.
Jag har inte ens nämn om andra diagnoser jag har då jag känner att mitt utförande av mitt arbete påverkas av det.

Ändå så lever jag det hela tiden. Jag har mina ADHD symtom som jag ALDRIG kommer bli av med. Det är jättebra att jag har dem men samtidigt så känner jag att det kan “blockera” mitt arbete. När jag inte har något att göra inom den tydliga strukturen blir det jobbigt.

Som jag vet vilka rum jag ansvara för och hur jag ska göra mina uppgifter. Men när jag inte har något mer att göra för att det är gjort så kan jag bli handfallen. Alltså jag står inte still utan jag går runt och visar min rastlöshet.

När jag var yngre ca 20 år. Jag HATADE struktur. Jag ser det som ruta 1,2,3 osv.
Idag känner jag behov av det. Jag måste se strukturen och “ruterna” i det jag ska göra. Annars blir jag rastlös och blir faktiskt stressad. Sen när jag får saker att göra som inte är inom “ruterna” då blir det svårt att hitta orken.

Tex nu.
Om jag har 3 patienter som jag ska ta hand om. Jag har gjort allt jag ska innan lunch med mina patienter. Jag blir rastlös för mina kollegor behöver inte hjälp och jag ser inget att göra.
Ringer det då på ett annat rum där de behöver assistans (hjälp med något eller hämta något) då kan det ta en liten stund (några sek) innan jag kopplar och under den tiden letar jag efter vad det är jag tex ska hämta fast det är rakt framför mig.

Långa sköna promenader är något som är ett MÅSTE för mig. Jag måste kunna få andas när jag är ledig och bara få vara mig. Men dessa 2 veckorna har det inte gått. Jag har inte haft en enda stund för mig själv. Barnen har varit hemma.

Om jag har tex velat bada då vill de vara med. Om jag har velat gå ut på promenad så har den velat hänga med. Jag VET om att de vill vara med mig när jag är hemma. Jag VET om att det är ovanligt att jag jobbar.

Men även jag behöver få andas och bara släppa allt för en stund. Vilket inte har gått. Denna helg är jag hemma och är ledig men då har jag annat som ska göras.

Har du något som du sällan pratar högt om som du kanske hade velat prata högt om?

Pratar sällan högt om det

Vi glömmer bort

Vi glömmer bort alla andra lätta sjukdomar.

Jag har suttit med konstant huvudvärk i flera veckor. Idag ringde jag VC ang tid för de.
Det första de började prata om var Covid-19.

När jag ringde och bad om allergitebletter på recept. Så blev jag i fråga satt om det var allergi eller Covid-19 jag hade. Enligt samma läkare så att jag inte har några polyper eller halsmandlar ska inte spela in. Då polyper än en onormalitet så därför har man dem. Men att just den där “onormaliteten” skyddar dig från att andas inte tex pollen den kunde han INTE hålla med om. Samma med mandlarna.
Men men. Denna här läkaren då asså. Idag när jag ringde fråga dem om någon i familjen var sjuk. Jag sa att barnen är FÖRKYLDA. Men direkt kom Covid-19 upp igen. Det är det som barnen har. Nej det är inte det barnen har.

Min huvudvärk är INTE pga covid-19 då jag har haft det i JÄTTE många veckor. Jag sökte för det i februari men då hete det att jag hade “spänningshuvudvärk pga för mycket framför datorn. PGA utbildningen.”

Allt är inte covid-19.

Om jag ser en tydlig skillnad mellan Covid-19 och vanlig förkylning då bort läkare kunna göra samma sak. Men akk nej allt är covid-19 hela vägen till slutet.

En person som ALDRIG har reagerat på pollen plötsligt börja göra det. Men ser skillnad på när man tar allergimedicin och när man är utan. Men nej nej det är covid-19.
Ditt barn är sjuk. Hög feber 38-39 graders feber och har skall hosta men inget annat. Ingen snuva eller ont i lederna/kroppen. Inte trötthet eller så.
Barnet ditt har allergi mot pollen och de symtomen försvinner med medicin. Men ja det är Covid-19.
Jag vet om att vi måste vara JÄTTE försiktiga med Covid-19. Men när i H ska man börja ta andra sjukdomar på allvar?

Hur kan det vara okej att fira studenten med kompisar ute på stan och sen med hela tjocka släkten. Folk som du inte har träffat på långe eller kanske inte på 1 år. Men att sitta i deras knä och pussa på dem. Det är helt okej!

Men när någon söker vård på VC så blir man behandla som om det vore Covid-19. Det ringer de inte rätt i mina öron iaf.

Ja jag jobbar inom vården och ja jag regerar på mycket konstiga saker. Men något som ringer väldigt fel är att behandla varje symtom som covid-19 när vi har flera olika sjukdomar och allergier som kan orsaka samma symtom.

Hitta nya rutiner

Hitta nya rutiner är inte lätt när man har barn och nytt jobb.
Man är van vid att hitta med allt det där vardagliga.

Tvätten, disken, maten, handla med mera.
Men nu hinner man knappt sova haha. När man väl är ledig så behöver man göra allt det där som är vardagslivet. Man ska inte ha barnen för länge på skola och dagis.

Det är så mycket fördomar som man ska bekämpa med och det tar hårdare på en nu än innan.

Hitta nya rutiner

Nytt kapitel i mitt liv

God morgon du fina där ute.

Idag är det måndag den 24 maj vecka 21.
Snart är denna månad också slut och sommarens första månad står runt hörnet.

Denna fina måndag är denna dag som Nytt kapitel i mitt liv börjar.

Jag ser detta som en stor möjlighet i mitt liv. Jag kan stanna inom IVA- Infektion eller gå vidare.
Jag kan få möjligheten att studera vidare om jag vill. Men framför allt. Min dröm om att bo i hus gärna på landet med ett litet stall och kunna ha häst. Det är nu en möjlighet även om det är om 10 år. Då är jag 42 och gubben blir 50. Barnen är 25, 20, 17 och 15 år.

Men innan dess så är det körkort som stor inför hösten och sen att plugga upp polskan. Min släkt på min mammas sida kommer från polen så därför vill jag plugga upp den.

Under mitt 1,5 år som studerande så vet jag inte hur många gånger som jag har velat slänga in handduken. Jag har velat sluta och inte kolla på studierna. Men här står jag bara gymnasiearbetet kvar och sen är jag klar. Jag kommer verkligen kämpa dessa sista veckorna som jag har kvar.

Tänkte sig. För 3 veckor sen satt jag här med jätte ångest. Sån ångest så att jag inte kunde äta eller dricka. Jag viste inte vad framtiden hade till mig och om jag bara hade mitt sommarvik framför mig.

Sen bestämde jag mig för att kolla på SU´s lediga jobb sida och där kom detta upp. Jag hade sätt denna annonsen innan man sökte inte den då jag inte visste vad jag ville. Efter min APL blev jag säker på att det var sjukhus jag ville man vad visste jag inte. Så när denna annonsen kom upp igen kände jag bara att jag kan inte missa den mer.

Så jag sökte sent en kväll. På morgon vaknade jag till att jag hade fått mail om att dem ville ha mig. Någon timme senare satt jag med datum för intervju som jag direkt hoppade till och 2 dagar senare så ringde dem. “Vi vill ha dig om du fortfarande är intresserad”

Att lönen är mindre än kommunens lön rör mig inte i ryggen om jag ska vara ärlig. För jag vet om att det är just det som ger mig fördelar. Om jag skulle gå dit lönen är bäst. Oj då hade jag fått söka länge.

Redan vid besök på avdelningen så kände jag värme. Den där värmen som jag bara blir insugen i direkt.

Det är här jag ska vara. Nytt kapitel i mitt liv som jag inte är rädd för eller har ångest för.

Nu sitter jag här och väntar på mitt möte med läraren för att sen åka och lämna loppan.

Vad ska ni göra denna måndag?

En bra barnvakt

En bra barnvakt

Idag kan det vara svårt för många familjer att få ihop vardagen. Det är jobb och skola eller dagis som allt ska hinnas med. Utöver det vill man också hinna mer en del fritidsaktiviteter om barnet har sådant.
Dagarna kan vara riktigt svåra att få ihop. Men med hjälp av NannyPoppins kan du få en utbildad barnvakt som genomgått utbildningar i allt från hur man effektivt kommunicerar med barn till hur man hanterar svåra situationer, exempelvis om barnen sätter i halsen.
Barnvakten är utbildad i pedagogik, säkerhet samt HLR. Något jag som mamma värderar mycket då det ger mig vetskap om att mina barn är trygga oavsett vad.
Utöver detta gör NannyPoppins också en bakgrundskontroll på alla sina barnvakter, bland annat kollar de om deras barnvakter är med i belastningsregistret. Detta är något jag som mamma uppskattar och är noga med. Med NannyPoppins barnvakt så kan man få det man behöver.
En bra barnvakt

 

En bra barnvakt

Man börjar alltid med att träffa barnvakten för en prova-på-träff där man kan ägna tiden åt att prata med barnvakten, bygga ett förtroende, och introducera barnvakten för sina barn.

När behovet kommer till mig och min familj så hade jag själv kunnat använda mig av denna tjänst.

Mina tankar är texten du läser

“Mina tankar är texten du läser” det känns så sant men så långt ifrån.

Tjejen jag passerade på vägen hem från affären. Stod där och samtalade men någon i mobilen som hon höll vid sitt öra. Hon sa med en lugn men gripande röst “Mina tankar är texten du läser”
Hon såg att jag reagerade och gick emot mig. I takt med sina steg la hon ner sin mobil i sin jack fika.

“Tja. Jag såg att du lyssnade på vad jag sa. Gillade du det?”
Jag kollade på henne en kort stud och svarade henne – “Det är ovanligt att höra någon yngre så något så sant men gammalt”
Hon skulle på samma håll som mig. Så vi gjorde sällskap. Under vår promenad så berätta hon att hon kände igen mig. Hon hade sätt mina tiktoks och följer mig på Instagram. Hon trotts att hon är yngre än mig. Läser hon min blogg. Någon som fick mig glad men även häpen. Att någon som är runt 17 års ålder läser min blogg.

När vi gick där och samtalade om just min blogg. Så passa jag på att fråga henne vad hon tycker om den. Svaret fick mig att fundera men det gjorde mig glad.

” Jag gillade din blogg. Den är ärlig och rak men ändå filtrerad. Jag har faktiskt nämnt den i min klass på min svenska och jag vet om att både min lärare och flera kompisar har läst den. För att vara äldre än oss så har du så mycket förståelse för oss yngre. Du är inte bara en mamma till både små barn och tonåringar utan du är någon som faktiskt förstår och ser oss.
Min lärare sa att det är ovanligt att hitta en 30 åring som är så “gammal vuxen” som du är men ändå så “gammal ung”. Men det är bra.”

Innan hon vek av för att fortsätta sin promenad dit hon skulle och jag skulle gå hem. Så bad hon mig att fortsätta skriva sådant jag tänker och inte skriva “sådant som vuxna skriver”. På resten av vägen hem så funderade jag på vad hon sa. “Mina tankar är texten du läser”

Jag ger dig ett fönster till mitt inre. Men hur du ser på mitt inre kan inte mitt fönster påverka.
Detta är något som jag har fått höra innan. Att min blogg inte bara läses av mammor och äldre. Utan även av de yngre personerna. Det ger dem stöd och för några även vägledning.

Men är min blogg verkligen så annorlunda?

Jag skriver jo bara så som jag säger det till mig själv. Men ja ibland känns det som att jag skriver en bok. Rösten i mitt huvud. Min inre röst som vägleder mig till att skriva detta här. Den känns nästan som en sagoberättande person. Nästan som en person som inte bara är en mamma och student. Inte en kvinna som är gift men som har levt i destruktivt förhållande. Utan en äldre kvinna som vet exakt vad hon tänker och just nu skriver.

Jag känner mig inte som 32 år. Jag ser inte mitt inre som 32 år. Jag vet om att jag inte tänker som en 32 åring eller grunna på saker som någon i min ålder. Även folk som verkligen känner mig säger att jag har en gammal själ. Men hur gammal är mitt inre.

Mina tankar är texten du läser.

Till startsidan