Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Det blir inte bättre

Hur är det med er?

Själv så sitter man återigen med feber och huvudvärk men nu har hostan kommit med 🙁
Jätte tråkigt, men vad ska man göra.

Livet går vidare oavsett om det är covid eller förkylning.
Jag kommer dock ta detta som covid-19 FAST jag har testat negativt på alla min prov.
Men jag har ingen rätt att ha barnen hemma från skolan då det är skol plikt.
Mini behöver dagis och enligt Folkhälsomyndigheten så kan barnen gå till skola/dagis så länge ingen i familjen har covid-19.
jag kommer låta dom gå så länge dom är symtom fri och vi kan ha ett säker överlämnande och hämtande. Samt att dagis och skola känner sig bekväma med det och säkerheten finns.

Jag är med i en av många Facebook grupper. Men något jag har sett i alla är att folk har verkligen behovet av onödiga kommenterare av sina åsikter och tankar.

Jag frågade om vandrings områden i mitt område. Då det är mycket folk som rör sig i skogen och vissa områden är det jätte mycket. Sen är inte stigarna breda nog för att man ska kunna ha ett säkert möte.
När jag tänker på säkerheten för mig, min hund och dom jag möter. Då heter det att man är “rädd för människor och ska stanna hemma.”

Eller som någon annan sa.
“Vi bor i en stad så du kommer aldrig hitta ett ställe där det inte finns folk”

Folk tänker helt inte på att onödiga kommenterar, åsikter och tankar som man uppenbart måste häva ut sig. Dom gör ingen som helst nytta. Dom skadar mer än vad dom gör nytta.

När man skriver i tex nu en Facebook grupp med människor som man inte känner. Då är det väldigt sällan som man skriver ut personliga anledningar. Tex om man kanske inte kan möta på människor pga social fobi eller något annat hinder. Men ändå så är folk duktiga på att komma med onödigheter.

Jag lika lite som dom vet anledningen till varför folk frågar något, och enligt mig så har inte någon rätten att verken kräva en vidare anledning till varför man kanske vill gå där det finns lite folk eller ens varför någon ska komma med såna kommenterare.

Under min utbildning så har jag tänkt mycket på det här med ” Om man måste”

Vad menar jag med detta nu då?

Jo, tänker så här.
Om jag måste lägga en sån kommentera (Komma text snitt här ovan) så behöver jag kunna basera det på något som framgår i texten. Som i detta faller ett Facebook inlägg.
För att min kommentar med min åsikt ska ha en grund eller ens vara relevant till varför jag ens nämner det. Om jag inte hittar en grund till min kommentera så håller jag min åsikt för mig själv.

Så enkelt är det. Nu vet jag om alla tänker inte så och dom anser att deras åsikt har alltid rätt att vara med.

Jag kommer inte lämna en åsikt på något där jag inte vet hela grunden till en handling eller ett inlägg OM jag inte kan säga att jag har grund till min åsikt.

Det är inte svårare än så.

Jag kommer INTE godkänna några onödiga kommentarer verken på min blogg eller min Facebook och Instagram.

Dessa platserna är min forum där jag ska kunna vara MIG och skriva hur jag känner, tänker och mina åsikter. Jag skriver det på mina sidor och ingen annans.

Kan man inte acceptera detta. Då kanske man ska granska sig själv och fundera på om det är värt att hända på mina sidor.
Detta gäller ALLA. Oavsett om det är min familj eller en vän.

Jag skulle ALDRIG gå in och göra det på någons sida. Varför ska jag tillåta någon gör så på mina sidor?

Vem gav dig rätten?

Min inlägg har börjat bli väldigt djupa. Min blogg har börjat bli mitt ventilations rum. Men även ser jag uppskattning av att jag delar med mig av det.

Men ändå är det ingen som verkar förstå kampen som händer på insidan.

Missa inte detta inlägget: FUNKTIONSHINDER OCH HUR DET KAN PÅVERKA ENS VARDAG

Jag kan berätta men du förstår inte. Varför ska jag ens berätta när ingen hör?
Varför ska jag dela med mig för att sen bara få en massa kritik om att jag “fläker” mig på internet och att jag är mesig för att andra kan på verka mig.
Varför ska DU kritisera MIG när du inte ens vill acceptera eller inse att jag har ett funktionshinder som absorberar hela mitt liv, hela min vardag.
Varför ska jag släppa dig nära när du inte ens vill lyssna?
Varför ska jag prata när du inte ens vill höra?
Varför ska du ha rätten att döma mig och säga “det är skitsnack.” när du inte ens känner mig fast du har varit i mitt liv så länge.

Jag kan berätta om funktionshinder som jag själv lider av men även som är vanliga i vårt samhälle. Men varför ska jag prata när få personer verkligen lyssnar?

Alla kan hör på vad någon säger men att verkligen lyssna är en annan sak.

Uppdatering:
Detta inlägget är inget som ska tas personligt för mina läsare. Detta är några av sakerna som jag har hör många med punktionshinder och psykisk ohälsa. Frågar sig själv och hur dom känner det när dom pratar med andra.

Vem gav dig rätten?

Min inlägg har börjat bli väldigt djupa. Min blogg har börjat bli mitt ventilations rum. Men även ser jag uppskattning av att jag delar med mig av det.

Men ändå är det ingen som verkar förstå kampen som händer på insidan.

Missa inte detta inlägget: FUNKTIONSHINDER OCH HUR DET KAN PÅVERKA ENS VARDAG

Jag kan berätta men du förstår inte. Varför ska jag ens berätta när ingen hör?
Varför ska jag dela med mig för att sen bara få en massa kritik om att jag “fläker” mig på internet och att jag är mesig för att andra kan på verka mig.
Varför ska DU kritisera MIG när du inte ens vill acceptera eller inse att jag har ett funktionshinder som absorberar hela mitt liv, hela min vardag.
Varför ska jag släppa dig nära när du inte ens vill lyssna?
Varför ska jag prata när du inte ens vill höra?
Varför ska du ha rätten att döma mig och säga “det är skitsnack.” när du inte ens känner mig fast du har varit i mitt liv så länge.

Jag kan berätta om funktionshinder som jag själv lider av men även som är vanliga i vårt samhälle. Men varför ska jag prata när få personer verkligen lyssnar?

Alla kan hör på vad någon säger men att verkligen lyssna är en annan sak.

Uppdatering:
Detta inlägget är inget som ska tas personligt för mina läsare. Detta är några av sakerna som jag har hör många med punktionshinder och psykisk ohälsa. Frågar sig själv och hur dom känner det när dom pratar med andra.

FUNKTIONSHINDER OCH HUR DET KAN PÅVERKA ENS VARDAG

Att förlora någon som man inte kan påverka. Varken när eller varför. men man vet om att det kommer hända och man kan inte förhindra det.

Det är något som händer i vår vardag allt för ofta speciellt nu med Covid-19.

Men att förlora någon behöver inte vara i ett avsked som tex döden. Utan det kan vara så mycket mer. Det kan vara att man förlorar någon tex en sjukdom.

Tex Alzheimers sjukdom kan vara så grovt att du förlorar någon som du står nära en gång i tiden även rent av har älskat.

Men det kan även vara en funktion som du behöver ta avsked till. Så som om du har varit med om en olycka och kanske blivit förlamad eller förlorat benet.

Men kan behöva säga hejdå till mycket men detta påverkar oss olika för varje gång vi måste ta ett avsked av något eller något.

Det går fort om man har en funktionshinder som kan ändras från dag till dag. Då det påverkas av miljöerna runt om dig. Ofrivillig isolering är det ingen som kommer klara utan att blir mentalt påverkad. Men tänk dig när du ena dagen kan gå ut och njuta av att du kan gå i skogen med tex din hund. Du kan komma ut och känna den friska luften smeka din kind och fylla sin luft med nytt syre.

Men nästa dag när du vaknar kan du knappt lämna ditt hem och är oerhört tacksam att du har tex din man som kan gå ut med er hund för du kan inte. Du kämpar med tanken att gå ner och hämta posten som väntar i brevlådan. Du kämpar med att gå ut med sopporna eller att gå ut för att leka med dina barn. Men något i din säger nej och du känner hur orken försvinner desto mer du försöker.

När du har en diagnos som är ett funktionshinder som tar över din vardag. Då förlorar du något. Även om det är för bara den dagen eller den veckan. Men där och då kan du inte bestämma varken vad du ska göra eller hur du blir påverkad.

Liver med fobisk personlighetssyndrom och ospecificerad personlighetssyndrom är inget som man kan bara stänga av med en lampknapp. För en del funkar tex KBT medan för andra så kan inte ens det hjälpa. Jo längre en psykisk diagnos går oupptäckt eller obehandlad desto svårare är det att kunna hitta ett sätt att hantera den.

Många tror att allt går att bota men i själv verket kan man inte ens bota en förkylning utan man får rida ut stormen och vänta tills förkylningen släpper. Under tiden kan man ta olika läkemedlen för att lindra besvären som uppstår. Men idag lindrar vi inte besvären utan idag strävar man efter att ta bort besvären för att inte ha dom. Då samhället inte accepterar att man är sjuk även om det är 1 veckan med förkylning eller en dag med en dålig dag för någon som har psykisk ohälsa. Alla måste passa i samma låda. Samma ramar inom samhällets regelverk. Den som är svag kan inte samhället ha inom sina ramar och vi blir förkastade som en trasig jacka som ingen orkar laga.

FUNKTIONSHINDER OCH HUR DET KAN PÅVERKA ENS VARDAG

Att förlora någon som man inte kan påverka. Varken när eller varför. men man vet om att det kommer hända och man kan inte förhindra det.

Det är något som händer i vår vardag allt för ofta speciellt nu med Covid-19.

Men att förlora någon behöver inte vara i ett avsked som tex döden. Utan det kan vara så mycket mer. Det kan vara att man förlorar någon tex en sjukdom.

Tex Alzheimers sjukdom kan vara så grovt att du förlorar någon som du står nära en gång i tiden även rent av har älskat.

Men det kan även vara en funktion som du behöver ta avsked till. Så som om du har varit med om en olycka och kanske blivit förlamad eller förlorat benet.

Men kan behöva säga hejdå till mycket men detta påverkar oss olika för varje gång vi måste ta ett avsked av något eller något.

Det går fort om man har en funktionshinder som kan ändras från dag till dag. Då det påverkas av miljöerna runt om dig. Ofrivillig isolering är det ingen som kommer klara utan att blir mentalt påverkad. Men tänk dig när du ena dagen kan gå ut och njuta av att du kan gå i skogen med tex din hund. Du kan komma ut och känna den friska luften smeka din kind och fylla sin luft med nytt syre.

Men nästa dag när du vaknar kan du knappt lämna ditt hem och är oerhört tacksam att du har tex din man som kan gå ut med er hund för du kan inte. Du kämpar med tanken att gå ner och hämta posten som väntar i brevlådan. Du kämpar med att gå ut med sopporna eller att gå ut för att leka med dina barn. Men något i din säger nej och du känner hur orken försvinner desto mer du försöker.

När du har en diagnos som är ett funktionshinder som tar över din vardag. Då förlorar du något. Även om det är för bara den dagen eller den veckan. Men där och då kan du inte bestämma varken vad du ska göra eller hur du blir påverkad.

Liver med fobisk personlighetssyndrom och ospecificerad personlighetssyndrom är inget som man kan bara stänga av med en lampknapp. För en del funkar tex KBT medan för andra så kan inte ens det hjälpa. Jo längre en psykisk diagnos går oupptäckt eller obehandlad desto svårare är det att kunna hitta ett sätt att hantera den.

Många tror att allt går att bota men i själv verket kan man inte ens bota en förkylning utan man får rida ut stormen och vänta tills förkylningen släpper. Under tiden kan man ta olika läkemedlen för att lindra besvären som uppstår. Men idag lindrar vi inte besvären utan idag strävar man efter att ta bort besvären för att inte ha dom. Då samhället inte accepterar att man är sjuk även om det är 1 veckan med förkylning eller en dag med en dålig dag för någon som har psykisk ohälsa. Alla måste passa i samma låda. Samma ramar inom samhällets regelverk. Den som är svag kan inte samhället ha inom sina ramar och vi blir förkastade som en trasig jacka som ingen orkar laga.

Att leva med funktionshinder

Alla har vi något som förstör vår vardag. Det kan vara en funktionshinder som vi inte ens har sökt hjälp för eller ens tänk på innan.

Jag lider av något AvPD mer känd som Fobisk Personlighetssyndrom.
Det betyder att jag är rädd för väldigt mycket och även för totalt ologiska saker. Med detta så har jag GAD och ospecificerad personlighetssyndrom. Alltså att man kan fylla kriterier för många olika personlighetssyndrom.

Man kan ha fobisk personlighetssyndrom och verkligen lida av det då det styr ens vardag. Men man kan dölja det så att när man har människor eller tex barnen i närheten så märks det inte.
Men det slår mig på insidan istället.

Ett funktionshinder identifierar inte mig som person och hur jag är som mamma.
Det förklara mina svagheter och vad jag är mindre bra på. Men det säger inget om hur stark jag är eller hur grym jag är som person.

Jag har fått höra otroligt hemska och tråkiga saker när jag tidigare har öppnat upp mig om mitt funktionshinder. Något som faktiskt många i min närhet blir väldigt chockad över.
En del funktionshinder ser man redan som barn men då har ingen vuxen haft kunskapen att observera det. Nu ser man hur kunskapen brister i dom olika årtiondena som man har sett.

Jag har blivit dömd för mina funktionshinder. Jag har blivit dömd för hur min föräldrar roll kan påverkas av mitt funktionshinder.

Men min föräldrar roll gör bara mig starkare att jag verkligen vill “över vinna” min fobi och att jag vill kunna leva det normala. Men vad är normalt idag?

En bekant sa en fin sak en gång. “Ett funktionshinder kommer aldrig kunna säga hur du blir som förälder. Ditt funktionshinder kan aldrig identifiera dig som person. Men det kan förklara för dig varför du har svårare för vissa saker.”

Och så är det. Idag på mitt prov sa jag till min lärare.

“Jag som USK får ALDRIG ifråga sätta min brukare/patients intigriter eller som individ. Men jag kan ifråga sätta den handling. Jag som USK ska hjälpa min vårdtagare att hitta ett sätt som funkar för den utan att den ska behöva ifråga sätta sig själv som individ.”

Detta gäller även mot mig. Döm inte mig som individ för att jag har en funktionshinder. Du får gärna döma min handling EFTER du har sett mig i arbete. Men innan dess så får du inte göra det.

Att leva med funktionshinder

Alla har vi något som förstör vår vardag. Det kan vara en funktionshinder som vi inte ens har sökt hjälp för eller ens tänk på innan.

Jag lider av något AvPD mer känd som Fobisk Personlighetssyndrom.
Det betyder att jag är rädd för väldigt mycket och även för totalt ologiska saker. Med detta så har jag GAD och ospecificerad personlighetssyndrom. Alltså att man kan fylla kriterier för många olika personlighetssyndrom.

Man kan ha fobisk personlighetssyndrom och verkligen lida av det då det styr ens vardag. Men man kan dölja det så att när man har människor eller tex barnen i närheten så märks det inte.
Men det slår mig på insidan istället.

Ett funktionshinder identifierar inte mig som person och hur jag är som mamma.
Det förklara mina svagheter och vad jag är mindre bra på. Men det säger inget om hur stark jag är eller hur grym jag är som person.

Jag har fått höra otroligt hemska och tråkiga saker när jag tidigare har öppnat upp mig om mitt funktionshinder. Något som faktiskt många i min närhet blir väldigt chockad över.
En del funktionshinder ser man redan som barn men då har ingen vuxen haft kunskapen att observera det. Nu ser man hur kunskapen brister i dom olika årtiondena som man har sett.

Jag har blivit dömd för mina funktionshinder. Jag har blivit dömd för hur min föräldrar roll kan påverkas av mitt funktionshinder.

Men min föräldrar roll gör bara mig starkare att jag verkligen vill “över vinna” min fobi och att jag vill kunna leva det normala. Men vad är normalt idag?

En bekant sa en fin sak en gång. “Ett funktionshinder kommer aldrig kunna säga hur du blir som förälder. Ditt funktionshinder kan aldrig identifiera dig som person. Men det kan förklara för dig varför du har svårare för vissa saker.”

Och så är det. Idag på mitt prov sa jag till min lärare.

“Jag som USK får ALDRIG ifråga sätta min brukare/patients intigriter eller som individ. Men jag kan ifråga sätta den handling. Jag som USK ska hjälpa min vårdtagare att hitta ett sätt som funkar för den utan att den ska behöva ifråga sätta sig själv som individ.”

Detta gäller även mot mig. Döm inte mig som individ för att jag har en funktionshinder. Du får gärna döma min handling EFTER du har sett mig i arbete. Men innan dess så får du inte göra det.

En lugn dag

Idag har jag bara tagit det lugnt. Har ärligt inte orkat mer haha. Imorgon är fokus på barnens rum vilket känns som en stort projekt Men så klart är det inte det.

Jag kom nyss hem från grannen. Jag var över hos henne och flätade hennes hår 🙂 Hon fick 2 utbakade flätor. Hoppas hon får en super fin kväll.

Missa inte andra inlägg som detta här och många flera. Sensationell njutning med Sinamatic

Ja, idag har jag försökt ändra min bakgrund med färgen och bloggen vill sig inte. Jätte tråkigt men vad ska man göra. Jag är helt slut efter dagen men känner att jag måste försöka några timmar till.

Sitter i kvalet mellan The Sims eller DayZ och spela men vi får väl se. Jag hade jo inte sagt nej till att sova haha. Jag fryser och vill inte alls vara vaken egentligen. Men jag kan inte det. Inte än iaf.

Många tror att man bara kan “släppa” och gå vidare. Nej alla kan inte det.

Idag lever vi i ett samhälle där minnet inte är relevant och där man ska tränga undan det för att sen gå vidare.

Men alla människor är inte så. Alla människor kan inte bara “glömma och gå vidare” Med synsättet att man bara ska ta sig i kragen och gå vidare kommer man ingen vart.

Det handlar inte om att sluta må dåligt eller att slut leva. Utan att få låta sakerna ta sin egna tid. Det jag skrev om igår händer våren 2020. Jag hjälpte många personer och det var några som jag hjälpte mer.
Men det var en som verkligen drog all energi från mig. Tråkigt men sant.

Igår började jag prata om det för första gången och reaktion blev just så som jag var rädd för. “Prata eller skriv gärna om det men inte här på bloggen” så kändes det.

Om vi ska sluta prata om det som är jobbigt för oss. Om vi ska bara ta ett block och skriva om det men vår röst blir inte hörd. Hur ska man kunna läka då?
Oja, inlägg som blir för privata eller blir med pekpinne mot en person. Nej dom har iaf inte på min blogg att göra.

Men om du pratar om problemet som ett allmänt problem. Just för att det INTE ska vara personlig eller pekande. Det kan hjälpa den som är drabbad.

För många år sen var jag med om en väldigt hemsk sak. Det var ett allvarlig hemfridsbrott och samma personer hade gjort försökt till mordbrand på 2 andra adresser.
Där står jag på den “mindre lyckliga” adressen då vi inte hade fått en flaska med en trasa som var påtänd inkastade till oss.

Men jag blev utsätt för hot och annat mindre trevligt. För mig var det ytterligare PTSD “minne” och min vardag blev jobbigare.

En kille som var hemma hos mitt X där jag var. Han var minst utsatt. Han hade lämnat bostaden men var ändå på tomten. Tingsrätten sa till han att han måste prata om det. För så länge detta kommer påverka han så finns det med han.

Vid del 2 av rättegången vad min psykolog med. Hon förklarade något som jag aldrig hade tänkt på och idioterna som blev dömda tänkte nog 2 gånger.

Inte nog med att dom förstörde tryggheten för 3 barn i det huset jag var i.
Utan dom förstörde den ena killens dotters trygghet. Där han försökte till mordbrand då hans X och dotter var hemma.

Inte nog med det så försökte dom förstöra ett barn tills liv. Hon var 6 månader och tillhörde tjejen som var misstänkt.

Som psykologen sa
“Vi som är utsatta kommer få samtals tider och hjälp att hantera detta men vi komma ALDRIG komma över det fören den dagen vi VINNER tillbaka vår RÄTTIGHET till vår Trygghet.
Ett barn vet inte vad dom har förlorat eller vad dom ska vinna tillbaka. Dom var bara att det är något som fanns men finns inte mer på just den platsen.

En vuxen kommer att bära detta med sig olika lång tid. En del kommer att kunna hantera det fort och har vunnit tillbaka sin trygghet inom några veckor. En del vuxna behöver en livs tid för att vinna tillbaka det. Men om dom aldrig får prata om det som finns med dom kommer dom aldrig att vinna.”

Barnen som var med vid dessa händelserna mår idag okej. Den äldsta av barnen är idag myndig och har ingen kontakt med sin mamma vad jag vet. Han hatar henne. Den äldsta flickan är nästan myndig och vill inte veta av sin mamma efter vad som hände. Den minsta pojken är runt tonåren idag och mår fortfarande dåligt men han har inga hinder i form av trygghet idag. Den dottern som tillhör killen vill inte veta av sin pappa och hon minns allt samt blir påverkad av det än idag. Den lilla bebisen som tur var fanns inte på den aktuella adressen och har klarat sig utan några problem.

Dom 3 stora barnen och bebisen har samma mamma (ej samma pappa) och ingen av barnen har hon vårdnaden om.

Med detta vill jag säga att du kan aldrig veta hur det påverkar någon annan.
Du kan inte säga till någon annan att man ska “släppa det och gå vidare” eller att man är stark som har kommit till den insikten nu.

För du vet inte när det har hänt eller hur det påverkar någon.

Jag är grovt påverkad vad som hände den kvällen. Varje natt har jag mardrömmar om den äldsta flickan som skrek och grät om att få stanna hos mig men hennes mamma ansåg sig har rätten att gör vad hon gjorde. Jag viste inte om hoten jag blev utsatt för skulle hända så jag fick säga till henne vilka skor och vilken jacka hon skulle ta på sig för att kod minns min då som jag trodde skulle vara sista bild på barnen.
Hon litade på mig. Hennes brödrar han jag inte se och kunna säga hejdå till.

Ja dom kom tillbaka samma kväll. Men fram tills jag hade dom i min famn och kunde krama och pussa på dom. Så hade jag bara 1 bild i mitt huvud och det var av henne och vad hon tog på sig.

Denna bilden är med mig än idag. Varje dag kod memorerar jag vad mina barn tar på sig för kläder. När jag hämtar på skola och dagis så kanske dom har något annat på sig. Vilket jag direkt reagerar på för mitt kod minne säger till att det är tex fel tröja eller så.
Så den händelsen för 10 år sen. Den är med mig än idag. Den påverkar mig än idag.

Fast jag har snackat med flera kuratorer och psykologer om det. Fast jag har gjort en “PTSD behandling” i från av samtals terapi om det.

Så innan någon säger “släpp det gå vidare” eller att man är så stark som har kommit till insikt för det nu.
Kolla tex när hände det? Varför påverkar det personen? Eller varför inte fråga “Kan jag göra något för att hjälpa dig?”

Det kan vara en liten sak som att låta person få känna sig hörd eller att berätta om sin egna dag. Såna små saker kan hjälpa så otroligt mycket.

En lugn dag

Idag har jag bara tagit det lugnt. Har ärligt inte orkat mer haha. Imorgon är fokus på barnens rum vilket känns som en stort projekt Men så klart är det inte det.

Jag kom nyss hem från grannen. Jag var över hos henne och flätade hennes hår 🙂 Hon fick 2 utbakade flätor. Hoppas hon får en super fin kväll.

Missa inte andra inlägg som detta här och många flera. Sensationell njutning med Sinamatic

Ja, idag har jag försökt ändra min bakgrund med färgen och bloggen vill sig inte. Jätte tråkigt men vad ska man göra. Jag är helt slut efter dagen men känner att jag måste försöka några timmar till.

Sitter i kvalet mellan The Sims eller DayZ och spela men vi får väl se. Jag hade jo inte sagt nej till att sova haha. Jag fryser och vill inte alls vara vaken egentligen. Men jag kan inte det. Inte än iaf.

Många tror att man bara kan “släppa” och gå vidare. Nej alla kan inte det.

Idag lever vi i ett samhälle där minnet inte är relevant och där man ska tränga undan det för att sen gå vidare.

Men alla människor är inte så. Alla människor kan inte bara “glömma och gå vidare” Med synsättet att man bara ska ta sig i kragen och gå vidare kommer man ingen vart.

Det handlar inte om att sluta må dåligt eller att slut leva. Utan att få låta sakerna ta sin egna tid. Det jag skrev om igår händer våren 2020. Jag hjälpte många personer och det var några som jag hjälpte mer.
Men det var en som verkligen drog all energi från mig. Tråkigt men sant.

Igår började jag prata om det för första gången och reaktion blev just så som jag var rädd för. “Prata eller skriv gärna om det men inte här på bloggen” så kändes det.

Om vi ska sluta prata om det som är jobbigt för oss. Om vi ska bara ta ett block och skriva om det men vår röst blir inte hörd. Hur ska man kunna läka då?
Oja, inlägg som blir för privata eller blir med pekpinne mot en person. Nej dom har iaf inte på min blogg att göra.

Men om du pratar om problemet som ett allmänt problem. Just för att det INTE ska vara personlig eller pekande. Det kan hjälpa den som är drabbad.

För många år sen var jag med om en väldigt hemsk sak. Det var ett allvarlig hemfridsbrott och samma personer hade gjort försökt till mordbrand på 2 andra adresser.
Där står jag på den “mindre lyckliga” adressen då vi inte hade fått en flaska med en trasa som var påtänd inkastade till oss.

Men jag blev utsätt för hot och annat mindre trevligt. För mig var det ytterligare PTSD “minne” och min vardag blev jobbigare.

En kille som var hemma hos mitt X där jag var. Han var minst utsatt. Han hade lämnat bostaden men var ändå på tomten. Tingsrätten sa till han att han måste prata om det. För så länge detta kommer påverka han så finns det med han.

Vid del 2 av rättegången vad min psykolog med. Hon förklarade något som jag aldrig hade tänkt på och idioterna som blev dömda tänkte nog 2 gånger.

Inte nog med att dom förstörde tryggheten för 3 barn i det huset jag var i.
Utan dom förstörde den ena killens dotters trygghet. Där han försökte till mordbrand då hans X och dotter var hemma.

Inte nog med det så försökte dom förstöra ett barn tills liv. Hon var 6 månader och tillhörde tjejen som var misstänkt.

Som psykologen sa
“Vi som är utsatta kommer få samtals tider och hjälp att hantera detta men vi komma ALDRIG komma över det fören den dagen vi VINNER tillbaka vår RÄTTIGHET till vår Trygghet.
Ett barn vet inte vad dom har förlorat eller vad dom ska vinna tillbaka. Dom var bara att det är något som fanns men finns inte mer på just den platsen.

En vuxen kommer att bära detta med sig olika lång tid. En del kommer att kunna hantera det fort och har vunnit tillbaka sin trygghet inom några veckor. En del vuxna behöver en livs tid för att vinna tillbaka det. Men om dom aldrig får prata om det som finns med dom kommer dom aldrig att vinna.”

Barnen som var med vid dessa händelserna mår idag okej. Den äldsta av barnen är idag myndig och har ingen kontakt med sin mamma vad jag vet. Han hatar henne. Den äldsta flickan är nästan myndig och vill inte veta av sin mamma efter vad som hände. Den minsta pojken är runt tonåren idag och mår fortfarande dåligt men han har inga hinder i form av trygghet idag. Den dottern som tillhör killen vill inte veta av sin pappa och hon minns allt samt blir påverkad av det än idag. Den lilla bebisen som tur var fanns inte på den aktuella adressen och har klarat sig utan några problem.

Dom 3 stora barnen och bebisen har samma mamma (ej samma pappa) och ingen av barnen har hon vårdnaden om.

Med detta vill jag säga att du kan aldrig veta hur det påverkar någon annan.
Du kan inte säga till någon annan att man ska “släppa det och gå vidare” eller att man är stark som har kommit till den insikten nu.

För du vet inte när det har hänt eller hur det påverkar någon.

Jag är grovt påverkad vad som hände den kvällen. Varje natt har jag mardrömmar om den äldsta flickan som skrek och grät om att få stanna hos mig men hennes mamma ansåg sig har rätten att gör vad hon gjorde. Jag viste inte om hoten jag blev utsatt för skulle hända så jag fick säga till henne vilka skor och vilken jacka hon skulle ta på sig för att kod minns min då som jag trodde skulle vara sista bild på barnen.
Hon litade på mig. Hennes brödrar han jag inte se och kunna säga hejdå till.

Ja dom kom tillbaka samma kväll. Men fram tills jag hade dom i min famn och kunde krama och pussa på dom. Så hade jag bara 1 bild i mitt huvud och det var av henne och vad hon tog på sig.

Denna bilden är med mig än idag. Varje dag kod memorerar jag vad mina barn tar på sig för kläder. När jag hämtar på skola och dagis så kanske dom har något annat på sig. Vilket jag direkt reagerar på för mitt kod minne säger till att det är tex fel tröja eller så.
Så den händelsen för 10 år sen. Den är med mig än idag. Den påverkar mig än idag.

Fast jag har snackat med flera kuratorer och psykologer om det. Fast jag har gjort en “PTSD behandling” i från av samtals terapi om det.

Så innan någon säger “släpp det gå vidare” eller att man är så stark som har kommit till insikt för det nu.
Kolla tex när hände det? Varför påverkar det personen? Eller varför inte fråga “Kan jag göra något för att hjälpa dig?”

Det kan vara en liten sak som att låta person få känna sig hörd eller att berätta om sin egna dag. Såna små saker kan hjälpa så otroligt mycket.

När man vill mer än vad man orkar!

När man vill mer än vad man orkar!

God morgon på er underbara!

Ursäkta att jag inte har skrivit här på ett tag. Men När man vill mer än vad man orkar! Så är det svårt.

Just nu är jag där jag har så mycket Mental energi att jag inte vet var jag ska ta vägen. Men kroppens energi är så dränerad.
Det har gått så pass att även dom minst krävande sakerna är för krävande.

Känns som dagen aldrig tar slut.

Igår kom mitt hundförarbälte så drog ut med Scooby för att dra lite.
Nu ska jag bara köpa hans sele med. Tänka att om jag får den utlovade blogglönen idag så kommer jag köpa den idag.
Men vi får se.

Varje morgon känns det som jag inte har sovit utan bara legat och stirrad upp i taket.
Varje kväll känns det som klockan först går super segt och sen pang går den super fort för att sen hela natten känslomässigt gå så segt att det känns som man har blivit is.
Men samtidigt så känns det som natten är över på bara några sekunder.

 

Få personer förstår

Jag är inte utred för ADHD något som jag nu på äldre dagar har begärt då  det är sjukt mycket som inte stämmer in på mina andra diagnoser men stämmer in på ADHD. blogg mat
Ja, jag går emot stereotyper och vill att man ska utreda varje INDIVID och inte kolla på dom allmänna skalorna för att kunna ställa en diagnos.

Men så klart håller inte min psykolog med om detta då min anamnes redan är färgad av dom diagnoserna som jag har fått.
Men man har inte benat upp vilka symtom tillhör vilken diagnos.

Tex GAD:

 

    • Ångest attacker som kommer utan större grund.

 

    • Ökad självskadebeteende psykiskt, mentalt eller fysisk. PGA av grov ångest.

 

    • Oroa sig för små saker. Tex i mitt fall en eventuell flytt.

 

ADHD:

 

    • Kan inte komma till skott och göra vad jag ska

 

    • Kan inte planera då inget av det händer

 

    • Avstickande beteende P.G.A  energi överväldighet

 

    • Kan totalt låsa fokuset på fel saker.

 

Men akk nej. Då heter det följande:

 

    • Patienten kan inte finna ro för att utföra uppgiften pga hög ångest.

 

    • Kan inte planera då detta leder till grov ökning av ångest om planeringen inte hålls.

 

    • Patientens självskadebeteende kommer för att hon får en “dusch” med ökad energi som leder till ångest attack.

 

    • Patienten får en ihärdig fokusering på en sak för att hon blir orkeslös efter ångest attacken.

 

Alltså som ni ser här ovan är ENDAST EXEMPEL på hur 2 diagnoser kan totalt tolkas fel.
Detta gör att jag tänker inte dra öronen tillbaka och säga “okej tack så mycket” utan jag kommer slås för att få en RIKTIG grundlig utredning gjord.
För detta får INTE vara så här. Inte konstigt på att statistiken på tex psykisk ohälsa inte stämmer eller statistiken på olika symtom till en diagnos inte stämmer in på alla.

När man vill mer än vad man orkar!

Jag vill så otroligt mycket och jag har huvudet till det men min kropp är inte på samma ställe.
Jag vill bara lägga mig och sova men det går så klart inte när barnen har skola och dagis då jag själv har skola.
Kanske även tur det annars hade jag nog bara sovit mer och mer för att jag känner mig så trött i kroppen.

När man vill mer än vad man orkar!

Jag längtar tills jag och Scooby är så pass synkade att vi kan springa långt tillsammans.
Men bara för att ha hållit på i ca 1 vecka så springer vi nästa 1 km redan.

Till startsidan