Det är okej att vara kännas så

Det är okej att vara kännas så
Det är okej att vara kännas så. Jag läste en artikel på GP dock så behöver man prenumerera på GP för att kunna läsa den.

Men jag har läst flera artiklar där man speciellt hör kvinnan säga att dem ångrar att de skaffade barn. Detta är inte för att det är barnen som dem ångrar. Utan oftast för dem har tagit en roll som inte faller dem naturligt. Vi lever i ett samhälle som är kultur styrt och det gör att när man går utanför tex inte skaffar barn så kan många uppleva det som "konstigt".
Det är nog mer normalt än vad man tror.
Ett liv med barn är både helt underbart men kan vara jättejobbigt i olika situationer i ens liv. Om man har barn en diagnos eller speciella behov kan det var jobbigare. Samma om du har en partner med en diagnos. Många nämner egen tid och att kunna så en stund ensam.

Alla har inte den möjligheten och det gör att det blir ännu svårare för de föräldrarna. Men det kan vara så att man inte får tid tillsammans som ett par. Man kanske inte har släkt och vänner som kan passa barnen någon timme eller en helg för att man ska kunna vårda sitt förhållande.

Ett liv med barn är inte alltid vad man har drömt om. Oavsett om man kan få barn eller men behöver hjälp att få barn.
Att skaffa barn är inte någon man gör utan det är en livsstil som man väljer. Alla kan drömma om barn men inte alla kan leva ett liv med barn.

Idag ser man flera artiklar där flera föräldrar speciellt kvinnor berättar att dom älskar sina egna barn men hatar barn utanför familjen. Eller kvinnor som ångrar att dom skaffade barn för att de har gjort det antingen av moral och uppväxt eller faktiskt för att deras respektive vill ha barn.

Det är okej att tänka tanken "hur skulle mitt liv vara utan barn" det betyder INTE att du inte älskar dina barn. Utan det är bara en mänsklig drift vi har. Att vara nyfiken på det liv vi inte lever. Vi kommer alltid att ifrågasätta våra val i livet. En del är nyfiken på hur ett x lever. Medan andra är nyfiken på hur livet vore utan barn.
Även den bästa
Jag vet många gånger som man har drömt sig bort. Det kan vara allt från att få spendera tid med vänner utan barn till att man vill vara med sin respektive och bara få ta hand om sitt äktenskap.

Man kan inte säg till någon att det inte är okej eller normalt.
Jag har barn med min make som har en diagnos. Jag kan ärligt säga att det inte är lätt att få ihop egen tiden och tid för barnen samt hemmet. Det gör att jag prioriterar min tid med barnen och han. För jag vet om att om jag börjar med "egen tid" så kommer balansen rubbas och det förstör mer än vad det gör nytta.
Jag får ha min egne tid de få timmarna som jag kan få till när dem är på skolan och dagis. Där jag även ska ta hand om hemmet och så. Men jag måste få ihop det för att mitt prio är mina barn.

För mig finns inte ett liv utan mina barn, för mig finns inte ett liv i ensamheten och verkligen inte som en ensamstående mamma. För det är inte det jag vill ge mina barn. Jag är själv skilsmässobarn och jag kan säga att det är HEMSKT. Ser INGET positivt med att växa upp i 2 fysiska familjer. Den psykiska och känslomässiga uppdelningen.

Jag har en son som har 2 familjer. Min här och hans pappa som han bor hos. Min make har 2 sen tidigare som också har 2 familjer. När man ser att det är något som påverkar dem på olika sätt. Kan vara regler som är olika eller bemötande. Då gör man ALLT för att dem inte ska gå igenom det som man själv har gått igenom.
Det är okej att vara kännas så
Om du inte tänker det så kommer du aldrig inse vad du har.
Du är inte dum för att du sätter dig ner med din respektive och säger att du behöver egen tid.
Men kolla så ni både kan hitta en balans mellan er. Det kan vara allt från att du kanske gå ut med vänner och han/hon från sovmorgon eller får gör det som din respektive vill den dagen.

Du är en individ med olika roller. Du är inte dina roller.
Jag är Madelen som är en mamma och en fru. Min roller är en mamma, en fru, en undersköterska, en kollega med mera.

Men jag ÄR en individ och jag kan ALDRIG glömma bort mig och mina individuella behov som jag har. Jag har satt mig själv åt sidan i så många år. Att nu när jag börjar hitta tillbaka till den sociala Madelen så känns det så främmande att jag får jätteångest när jag är runt folk. Men ändå så har jag en social personlighet. Oj vad det krockar kan jag lugnt säga.

Hur är det för dig?
Hur känner du för detta inlägg?

Gillar